Karneval på Trinidad
Bland Trinidads en miljon innevånare finns många folkslag representerade: afrikaner, indier, araber, kineser, indianer, européer och alla tänkbara blandningar av dessa. Deras förfäder kom till ön som arbetare på plantagerna och i oljeindustrin. En del kom som slavar innnan slaveriet avskaffades 1836, andra kom som mer eller mindre frivilliga kontraktsarbetare. Några få är ättlingar till de franska och brittiska kolonialherrarna.
Många av världens kulturer har mötts på denna ö som bara är lite större än Gotland och ligger straxt öster om Venezuela. Detta har lett till förvånansvärt få konflikter och motsättningar. Istället har man funnit en gemensam nämnare: fête - fest, och då särskilt karnevalen. Utan karnevalen hade Trinidad förmodligen slitits sönder av motsättningar mellan de olika folkgrupperna.
Karnevalen på Trinidad började som en fest dagarna före fastan bland de vita kolonialisterna i början av 1800-talet. Efter det att slaveriet avskaffats på 1830-talet smälte den europeiska karnevalen ihop med det årliga firandet av slaveriets upphörande. Afrikanskt och europeiskt blandades. Sedan kom de indiska, arabiska och kinesiska arbetarna till ön. Även deras festtratidioner bakades ihop med det afro-europeiska.
En unik blandning uppstod av afrikanska maskdanser, europeiska maskeradupptåg, kinesisk drakdans, muslimska processioner och hinduiskt drama. Senare har film och andra massmedier tillfört karnevalen nya impulser. Karnevalsledarna har blivit regissörer av ett två dygn långt, brokigt drama på gatan - ett drama som vuxit ur folklig kultur från fyra världsdelar.
Nästa alla på Trinidad deltar i karnevalen, men inte på samma vis. Några är ledare och arrangörer för olika aktiviteter. Andra är med i orkestrar. Många är med i organiserade så kallade karnevalsband, där medlemmarna bär dräkter på samma tema. En del är inte med i karnevalsband, utan klär sig sig individuellt eller hjälper sina barn med dräkter till den särskilda barnkarnevalen.
Steel Pan - Steelband
Steelband, orkestrar med instrument gjorda av oljefat, finns i varje trakt. Här har påhittiga Trididadbor omvandlat en av industrisamhällets avfallsprodukter till effektiva musikinstrument, perfekta för karnevalsmusik. Det hela började med att de engelska kolonialherrarna 1883 förbjöd trummor i karnevalen i syfte att lugna ned det våldsamma karnevalsfirandet, som ofta ledde till upproriska stämningar. Men en karneval utan rytm var otänkbar och trummorna ersattes med bamurör som slogs med pinnar. Under 1900-talets första decennier byttes bambun gradvis ut mot järnskrot, plåtburkar och soptunnor.
På 1930-talet växte en oljeinsdustri fram på Trinidad och med den kom oljefaten. När man bankade på faten så att de blev buckliga fann man att olika stora bucklor i metallen gav toner med olika tonhöjder ifrån sig när man slog på dem. Afrikanska trumtraditioner förenades nu med bland annat kinesiska kunskaper i att tillverka gongs, och åratal av utvecklingsexperiment ledde fram till dagens oljefatsinstrument, kallat steel pan. Det är världens yngsta aukustiska musikinstrument. Fortfarande är steel pan inget standardiserat instrument, utan olika byggare har sitt eget sätt att placera tonerna på fatet.
Instrumenten i ett steelband har hela det tonomfång som krävs för att utföra avancerad orkestermusik. Melodi- och ackordinstrumenten kompletteras med en rad slagverksinstrument. Gamla bromstrummor från bilar, som slås med bitar av järnstänger fungerar som steelbandets rytmiska ryggrad.
Tävlingen Panorama
Månaden före karnevalen repeterar steelbanden invecklade arrangemang på årets calypsos och socas. Ett bra arrangemang ska vara minst tio minuter långt, utan att innehålla några direkta upprepningar. Eftersom alla musiker lär sig sina stämmor på gehör och ett band i karnevalstider består av cirka 100 musiker krävs perfekt organisation för att det hela ska fungera. Steelbandens repetitionsställen, så kallade pan yards, är samlingsplatser för traktens ungdom. Många tonåringar övar varje ledig stund för att kvalificera sig till en ordinarie plats i något av de hundratals steelbanden.
Steelband hade förr en låg status och var något som hörde till slummen. Sedan 1986 är dock spel på steelpan ett ämne i grundskolans läroplan. Detta har också lett till att det manliga monopolet att spela i steelband har brutits. I skolbanden spelar fler flickor än pojkar.
De som bor i ett område håller på sitt lokala steelband i den tävling mellan banden som äger rum veckorna före karnevalen. Tävlingen, som kallas Panorama, är upplagd som en fotbollscup. Finalen med tolv band hålls sista lördagen innan karnevalen. Supportergängen följer med steelbanden och avlöser varandra med att dra de vagnar av stålrör som instrumenten är upphängda i till parken där banden ska spela upp för en jury. Då juryn tillkännager det segrande bandets namn bryter varje år samma larmande kaos av jubel, buande och svordomar ut.